När vår hund hade kommit upp i övre medelåldern bodde det en bestämd tant inom henne. Ibland kikade hon fram, hon hade grön lodenrock och beige basker.

Bestämd men med ett hjärta av guld under en aningen kärv yta. Så småningom framträdde också en viss betydelseförskjutning av ord. "Hit" betydde "jag står ju still", "stanna" betydde "jag går ju riktigt långsamt" , "sitt" besvarades med "i min ålder är det inte så lätt att sätta sig med behagfulla rörelser och dessutom vill jag ha en relevant förklaring innan jag gör något".

Gäster hälsades hjärtligt välkomna, men stannade de för sent in på natten gick hon och lade sig under demonstrativa suckar och menande blickar. För hög musik ogillades och hon gick då ut ur rummet med ett kroppsspråk som tydligt visade på hur kränkt hon kände sig.

I förra veckan dog hon. Lika hänsynsfullt och värdigt som hon levt, från ena minuten till den andra var hon plötsligt borta. Oändligt saknad.