Skruvat

Dagen efter operationen dyker den läkare, som skruvat ihop min fotled, upp. Han håller upp foten och jag upplever att han är nöjd med sitt verk och att det nu är mitt ansvar att inte klanta till det genom att stödja på foten. Någon platta och märlor håller visst ihop det hela och han trodde att jag skulle behöva mer smärtstillande än jag gör eftersom han rotat runt ganska ordentligt.

Eftersom jag fram till nu lyckats intala mig att jag fått ett benbrott light som ska ta max fjorton dagar att läka, känner jag mig ganska deppig efter ortopedbesöket och minns mest det negativa, att lagat aldrig blir som nytt och att det kan komma problem efteråt.

Bästa bästisen ringer strax efter och får ta en del av deppet och jag kan t o m se humorn i att jag trott på ett tvåveckorsbenbrott.

På kvällen kommer Helsingborgskompisar på besök, med en levande blomma, som inte får stanna kvar på avdelningen. Själv tycker jag nog att lite liv inte hade skadat, men reger är väl regler. Eller nå´t.

Ytterligare en underbar vän dyker upp - med kryckor till utlån! - och det hjälper upp hela situationen! Vi pratar livet och hundar, och så är det snart tid att sova...

Samma nattljud som tidigare, monologer till osynliga människor, mannen som hela tiden ropar på hjälp med ångest i rösten och han som skriker aj precis hela tiden.

Avdelningen, eller Ingemar Bergman-miljö.

Att vakna upp ur narkos är inget kul. Mår illa, kraftlös, trött - skit, rent ut sagt. Hinner få en liten glimt av Helsingborgseftermiddagen genom fönsterna på uppvaket innan jag körs ner till min fönsterlösa grotta.

Egentligen är det här den väldigt tråkiga delen av alltihop utspelar sig. Jag antar att ortopedavdelningar är uppbyggda för sådan som mig - dvs vi som brutit något, ska vårdas några dygn och därefter hem. Men där jag ligger är mindre än en fjärdedel sådana "som bara brutit något". Majoriteten är senila och/eller medicindrogade med säkert en mängd komplicerade sjukdomar där benbrottet bara är ytterligare en försvårande faktor. Men personalen är mest troligt utbildad i att vårda frakturer...

Eftersom jag ligger som jag gör, i undersökningsrum med ett draperi mellan mig och korridoren hör jag allt och ser det mesta.

En sköterska kommer in och meddelar att jag har besök - underbart att se man och barn, men jag har väldigt svårt att hålla ögonen öppna. Smörgåstårtan hade blivit bra och de där räkorna jag bekymrade mig för hade ätits upp. Så bra...

Natten faller och den dam jag hört föregående natt körs åter ut i korridoren precis utanför "mitt" rum. Natten igenom för hon långa samtal med osynliga anhöriga, hembiträden, vänner och så synlig personal. Hon går emellan kristalklara kommentarer till personalen till förvirrat prat om hushåll och inbillade besök. Då och då ber hon om ursäkt till sina osynliga gäster över att hon inte kunnat förbereda och att de hon bett hjälpa till inte kommer.

Då och då ropar hon "hallå" så högt att personalen kommer, säger till henne att sova och går vidare. Ibland försöker de också få henne att förstå att det är mitt i natten och att hon inte kan ringa sina barn nu.

Allt som allt kanske personalen pratar tio ord med henne, bara i uppmaningar: "du måste sova!" "du kan inte ringa!", "det är natt nu!"

Operation

Jag får nu åka säng till avdelningen för att få komma över på en riktig säng och lite sömn. Jag känner mig egentligen ganska nöjd med att ligga där jag ligger, men personalen på avdelningen menar att jag naturligtvis måste ha rena kläder, mer tabletter, tömmas på mer blod och dricka någon ganska äcklig näringsdryck.

Eftersom jag hittills inte fått dricka så mycket som en tesked vatten, blir jag lite förvånad över det, men får veta att det ska vara som balans i kroppen innan narkos.

Fem somnar jag in i mitt lilla undersökningsrum - avdelningen är väldigt överbelagd - och sju väcks jag. Töms på mer blod, får fler tabletter och ca en halv dl vatten samt info om att det "går ett rykte om att det ska bli operation på morgonen" och jag måste "göras iordning".

Eftersom jag fått info från akutortopeden att jag ska opereras kl nio kan jag ju bekräfta och är lite förvånad över att det är jag som vet mest...

In i duschen med antiseptiska svampar. Jag börjar svaja lite och känner att jag inte har mycket krafter kvar. Sköterska säger att "kanske ska vi hoppa över håret eftersom det ändå ska vara under mössa". Jag blir tvärrädd över bakterier och säger att jag visst orkar.

Åker säng till operationen. Personalen där är underbar och undrar om jag har frågor -och sedan svarar de! Sen somnar jag....

Röntgen - och dragkamp igen!

Efter dragandet i min fot ska jag åka säng till röntgen. Eftersom klockan nu är sådär 2, 3 på natten är jag ganska sliten och slumrar lite när jag kan.

Trevlig personal också på röntgen och ytterligare ett konstaterande att jag varken är den första eller sista som kanat olyckligt på dåliga skor.

Tillbaka till läkaren på akuten. Jag, som inte gillar källargångar och hissar, är ganska glad att vara lite morfinrusig...

Läkaren konstaterar att benen ramlat tillbaka och man måste justera -dvs dra -igen. Denna gången finns ingen sköterska att hålla i handen. Den trevliga sköterska som drar i knädelen av mitt ben erbjuder mig att ta ett stadigt tag i hennes höft. Det gör jag. Aj. Aj!!

Röntgen igen, mörka korridorer och hissar igen - och läkaren konstaterar att det inte finns stadga i foten utan det krävs operation i morgon bitti.

Bakom skynket

Privatlivet på akuten är sådär. Bredvid mig, med bara en skärm emellan, har det kommit in en kvinna som pratar högt och skriker ännu mer. Hon har varit på nya jobbets första julbord och ramlat in i ett buskage och skadat armen.

De kollegor som följt med henne in tröstar henne och säger gång på gång att " vissa saker bara händer, det är inget att skämmas över". Rätt. Fast kanske man inte ska dricka sig berusad på nya jobbets första julbord?

Men man ska inte heller åka skidor i vinterhala stentrappor på blanksulade inneskor. Nykter, fort och fel eller berusad, glad och fel.

Hon skriker mer än jag när de drar i hennes arm för att lägga den rätt. Kanske känns det bättre?

Så småningom har kollegorna fått tag på hennes man, som ordnar chaufför - det är ju fredag! - kommer maken och hämtar henne. Hon får åka hem, men inte jag. Vet faktiskt inte om jag är avundsjuk, det känns ganska skönt att bli omhändertagen här. Och jag funderar en del över att man faktiskt får åka hem med bruten arm - för det visar röntgen - och vänta på kallelse till operation. Märkligt.

Ortopedakuten

Det är inte helt smärtfritt att åka ambulans, trots den uppblåsbara fotvaggan. Jag funderar en stund över att min mor tog sig med bruten fot ut från en strövstig och i privatbil till sjukhuset för ett år sedan. Modigt och rådigt eller dumt och onödigt smärtsamt?

På akuten känns det bra att komma in med ambulans. Två gånger tidigare har jag besökt akuten på Helsingborgs lasarett som medföljare, en gång i privatbil och en gång med ambulans. Det är faktiskt mindre oroande att själv vara föremål för vården. Personalen känns kompetent och väntetiderna är inte alls långa. Jag ligger ganska bra och smärtan är under kontroll.

Alla jag kommer i kontakt med presenterar sig med handskakningar, ögonkontakt och ofta lite humor. Själva fallet väcker inte direkt någon uppståndelse - "ska bara" i dåliga skor är en väldigt vanlig anledning till brutna ben. Ca två år efter brukar man komma ihåg och göra kloka val, därefter gör man som vanligt, hävdar sjuksköterskan.

Läkaren berättar att han ska försöka lägga frakturen rätt. En sköterska drar i benet och han drar i foten. Jag känner hur benen rör sig. Aj. Jag kramar en sköterska hårt i handen.

Att åka ambulans

Efter en ganska kort stund sveper billjusen in, inga dramatiska blåljus dock, och det kliver ut två herrar vid min trappa. Efter en väldigt kort okulär besiktning konstaterar de att det är en fraktur och att vi inte ringt i onödan. Men därefter säger den äldre av de två något jag inte direkt uppskattar - "jaha, hur gör vi nu".

Men hallå - jag ligger med en med bruten fotled i en trappa, ni är proffs, jag vill gärna att ni tar tag i situationen och talar om vad som ska göras!

Det gör dock den yngre av de två - de bär mig till en bår och jag skjuts in i ambulansen. Den äldre sticker mig, eller försöker, jag får som vanligt höra att jag är svårstucken. Och så ska jag ju legitimera mig, förstås.

Den yngre meddelar att han ska försöka dra rätt så mycket som möjligt och så lägga det i en fin uppblåsbar vagga. Under tiden får jag lite morfin i mig och lustgas att andas. Men visst gör det ont ändå...

Vi bestämmer att det är bättre att M stannar hemma hos sonen än att fara efter i bil - vi hörs när jag vet mer om framtiden!