Det är inte helt smärtfritt att åka ambulans, trots den uppblåsbara fotvaggan. Jag funderar en stund över att min mor tog sig med bruten fot ut från en strövstig och i privatbil till sjukhuset för ett år sedan. Modigt och rådigt eller dumt och onödigt smärtsamt?
På akuten känns det bra att komma in med ambulans. Två gånger tidigare har jag besökt akuten på Helsingborgs lasarett som medföljare, en gång i privatbil och en gång med ambulans. Det är faktiskt mindre oroande att själv vara föremål för vården. Personalen känns kompetent och väntetiderna är inte alls långa. Jag ligger ganska bra och smärtan är under kontroll.
Alla jag kommer i kontakt med presenterar sig med handskakningar, ögonkontakt och ofta lite humor. Själva fallet väcker inte direkt någon uppståndelse - "ska bara" i dåliga skor är en väldigt vanlig anledning till brutna ben. Ca två år efter brukar man komma ihåg och göra kloka val, därefter gör man som vanligt, hävdar sjuksköterskan.
Läkaren berättar att han ska försöka lägga frakturen rätt. En sköterska drar i benet och han drar i foten. Jag känner hur benen rör sig. Aj. Jag kramar en sköterska hårt i handen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar