Privatlivet på akuten är sådär. Bredvid mig, med bara en skärm emellan, har det kommit in en kvinna som pratar högt och skriker ännu mer. Hon har varit på nya jobbets första julbord och ramlat in i ett buskage och skadat armen.
De kollegor som följt med henne in tröstar henne och säger gång på gång att " vissa saker bara händer, det är inget att skämmas över". Rätt. Fast kanske man inte ska dricka sig berusad på nya jobbets första julbord?
Men man ska inte heller åka skidor i vinterhala stentrappor på blanksulade inneskor. Nykter, fort och fel eller berusad, glad och fel.
Hon skriker mer än jag när de drar i hennes arm för att lägga den rätt. Kanske känns det bättre?
Så småningom har kollegorna fått tag på hennes man, som ordnar chaufför - det är ju fredag! - kommer maken och hämtar henne. Hon får åka hem, men inte jag. Vet faktiskt inte om jag är avundsjuk, det känns ganska skönt att bli omhändertagen här. Och jag funderar en del över att man faktiskt får åka hem med bruten arm - för det visar röntgen - och vänta på kallelse till operation. Märkligt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar