Efter en ganska kort stund sveper billjusen in, inga dramatiska blåljus dock, och det kliver ut två herrar vid min trappa. Efter en väldigt kort okulär besiktning konstaterar de att det är en fraktur och att vi inte ringt i onödan. Men därefter säger den äldre av de två något jag inte direkt uppskattar - "jaha, hur gör vi nu".
Men hallå - jag ligger med en med bruten fotled i en trappa, ni är proffs, jag vill gärna att ni tar tag i situationen och talar om vad som ska göras!
Det gör dock den yngre av de två - de bär mig till en bår och jag skjuts in i ambulansen. Den äldre sticker mig, eller försöker, jag får som vanligt höra att jag är svårstucken. Och så ska jag ju legitimera mig, förstås.
Den yngre meddelar att han ska försöka dra rätt så mycket som möjligt och så lägga det i en fin uppblåsbar vagga. Under tiden får jag lite morfin i mig och lustgas att andas. Men visst gör det ont ändå...
Vi bestämmer att det är bättre att M stannar hemma hos sonen än att fara efter i bil - vi hörs när jag vet mer om framtiden!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar