När döda ting jävlas...

Jag gillar att min dator tänker långsammare än jag! Åtminstone gillar jag det när jag försöker lugna och trösta mig själv när hela systemet hänger sig för att jag försöker klicka vidare fortare än datorn kan tänka!

Annars är jag väldigt kluven till tanken att tekniken kan tänka och att den besitter vissa mänskliga egenskaper. Som att jävlas och ställa till det!

Det händer att vi pratar för högt i närheten av kyl, frys, bil, dator eller annan hyfsat nödvändig teknik. Vi kanske antyder att vi har råd med en extra skidresa. Eller pizza. Eller annan lyx i olika prisklasser. För då går tekniken sönder och istället för lyxkonsumtion måste vi laga bilen, köpa ny tvättmaskin...

När man bor på landet ska man storhandla. Det gör man företrädesvis på torsdag eftermiddag. Det gör ALLA, då får man skriva "man".

På Brännborns i Ängelholm ( nej det heter inte så längre) har man börjat med scanning. Det har uppenbarligen inte kunderna eftersom det inte stod några kunder framför de två öppna självscanningkassorna. De som kom dit, kom följaktligen direkt till kassan och fick sedan åka hem och njuta av att fylla sina kylar och skafferi, slänga sig i soffan med te och nyinhandlade skorpor....

Vi andra fastnade i köer som började där frysdiskarna slutatade. Typiskt nog har scanningkassorna placerats vid den enda roliga köplatsen i hela affären, tidningsstället. Så istället för lite allmänbildning om kändisar, jakt och fiske, serietidningar och annat som finns i ett tidningsställ vet jag hur många sorters köttbullar, hamburgare, kåldolmar, lasanger mm det finns i fryssortimenetet. Allt medan jag åldras sakta men säkert...

Då inser jag att majoriteten i kassaköerna högst troligt inte längre är yrkesarbetande! De kunde mycket väl ha handlat på morgonen, på förmiddagen, vid tvåtiden. Ändå väljer de att ställa sig i oändliga köer! Undrar om jag blir likadan?

Häromdagen läste jag att nästan en fjärdedel av svenskarna aldrig vistas i naturen och att det därför är svårt att få gehör för miljöpolitiken, man vistas helt enkelt för lite i "riktig" miljö för att förstå vad det handlar om. Hur vänder man en så´n trend? Skolorna, brukar man alltid säga när något behövs ändras men ingen vet hur.

Jag tänker att kanske vi som bor på landet ska arrangera studiebesök - för vuxna, särskilt föräldrar. Eller lura ut folk genom att låtsas att det ligger ett stort köpcentra bakom nästa böj på den smala, håliga grusvägen.

Och så får de sitta där, på en sten eller en stubbe, en och en, och känna på naturen. Undrar om de kommer tillbaka då?

Smaken är...

Jag och kollegan har diskuterat smak. Och färg. Hur ska man kunna veta om vissa saker smakar likadant i olika munnar? Och när jag säger att min favoritfärg är mossgrönt, kanske mossgrönt ser ut som den färg kallar rosa i vissas ögon?

Kanske är det förklaringen till att det finns människor som faktiskt gillar bruna bönor? I deras munnar smakar det som jag upplever sjötunga med citronsås. Och hur ska jag någonsin få veta det?

Och kanske finns i detta förklaringen till vinröda sammetstapeter med rosa medaljonger? I vissas ögon är det lugnande och behagliga att vila blicken på...

Så mycket väsentligt det finns att grubbla på här i livet!

När vår hund hade kommit upp i övre medelåldern bodde det en bestämd tant inom henne. Ibland kikade hon fram, hon hade grön lodenrock och beige basker.

Bestämd men med ett hjärta av guld under en aningen kärv yta. Så småningom framträdde också en viss betydelseförskjutning av ord. "Hit" betydde "jag står ju still", "stanna" betydde "jag går ju riktigt långsamt" , "sitt" besvarades med "i min ålder är det inte så lätt att sätta sig med behagfulla rörelser och dessutom vill jag ha en relevant förklaring innan jag gör något".

Gäster hälsades hjärtligt välkomna, men stannade de för sent in på natten gick hon och lade sig under demonstrativa suckar och menande blickar. För hög musik ogillades och hon gick då ut ur rummet med ett kroppsspråk som tydligt visade på hur kränkt hon kände sig.

I förra veckan dog hon. Lika hänsynsfullt och värdigt som hon levt, från ena minuten till den andra var hon plötsligt borta. Oändligt saknad.

Landsbygdskonferens

Om man ska uppmärksamma landsbygden, om man ska samla departement och myndigheter för landsbygd, var träffas man då? I Stockholm, självklart! Men för att man ska få den rätta landsbygdskänslan hölls konferens med galamiddag på Skansen. Så vi lantisar inte skulle känna oss vilsna och gå vilse i storstadens sus och dus...

Men ok, det är visst mycket närmare till Stockholm än från Stockholm till nå´n landsortshåla. Alltså behöver vi landsbygdsutvecklingspengar till infrastruktur - eller marknadsföring?

Det blev en lång paus...

Jag visste väl att det skulle vara svårt att få kontinuitet i det här! Så blev det också ett lååångt uppehåll. Fast här på landet tar vi det ju lite långsamt!

En gång när jag kom tillbaka från semestern inledde min dåvarande chef med att säga att vi borde vara oerhört tacksamma att vi hade ett arbete att komma tillbaka till. Eftersom man just då lagt ner stora Pappersbruket menade han att vi borde skänka en tanke på dem som inte hade något arbeta att återvända till.

Jag förstår ju hur han menade, men tycker inte precis att det hjälper att det finns en massa människor i min närhet som mår ännu sämre än jag? Jag har alltid tyckt att det är ett märkligt resonemang, att man ska finna tröst i de som har det värre. Är det inte bättre att glädjas med andra? Här sitter jag och njuter ännu mer av att ha ett bra jobb, eftersom jag vet att det finns de som är arbetslösa och deprimerade... hmmm. Känns inte som det avger särskilt mycket positiv energi.

vem vill bli omskriven?

När man då bloggar - har man ett ansvar för att inte lämna ut personer som inte bett om att få sina handlingar, tankar, utseende mm publicerade? Om man har det är det väl bara hunden, katten och fiskarna jag kan skriva om? Fast de kanske inte heller vill bli kändisar?

Jag har en gammal tik och det känns tydligt att hon inte vill bli känd. Katten är yngre och piggare - kanske lite mer intresserad av att bli uppmärksammad? Fiskarna? Om man simmar i ett akvarium måste man ju vara synnerligen van vid att hela ens liv är exponerat! Fast jag tror det är svårt att hitta säskilda höjdpunkter i deras dagliga liv... Ljuset tändes. Mat kom ner från ovan. Simmade runt. Gömde mig i stubben. Bytade plats till sjögräset. Simmade. Ljuset släcks. Eller har de det som i Hitta Nemo?

Varför blogga?

Jaha, så föll också jag. Varför ska man blogga? Är man så exhibitionistisk att man tror att det finns ett behov av också mina inlägg i cyberspace? Eller så är det bara kul att skriva... Och lite mer skärper jag mig när jag vet att det kan finnas någon där ute som, kanske, faktiskt läser mina reflektioner.

Så, nu har jag ursäktat varför jag ska känner ett behov av att skriva, nu ska jag bara fylla bloggen med innehåll! Det kan väl inte vara så svårt? Jag, som lever ett så spännanade, annorlunda liv fyllt av storslagna insatser som bringar mening till medmänniskors liv och utgör skillnaden mellan liv och död!

Tror ni inte på det? Aldrig hört talas om mig? VA?! Jag, som lägger in minst 40 timmars arbetsvecka på kommunkontor i Skåne, hämtar och lämnar till fotbollsträningar, går ut med hunden, brottas med inspiration till vardagsmatlagning, sover framför tv och drömmer om semester...

Det händer att jag tänker också. Funderar över riktigt djupsinniga saker. Som varför det alltid är vackrast väder när jag inte har möjlighet att gå ut, vem som åt upp min kolor här vid datorn, varför viktiga papper äts upp av oviktiga papper och varför det överhuvudtaget finns så mycket papper i det papperslösa samhället??

Vad tänker alla människor på egentligen när de låtsas tänka på arbete, står i kö, slötittar på TV, lyssnar på samtal...