Att vakna upp ur narkos är inget kul. Mår illa, kraftlös, trött - skit, rent ut sagt. Hinner få en liten glimt av Helsingborgseftermiddagen genom fönsterna på uppvaket innan jag körs ner till min fönsterlösa grotta.
Egentligen är det här den väldigt tråkiga delen av alltihop utspelar sig. Jag antar att ortopedavdelningar är uppbyggda för sådan som mig - dvs vi som brutit något, ska vårdas några dygn och därefter hem. Men där jag ligger är mindre än en fjärdedel sådana "som bara brutit något". Majoriteten är senila och/eller medicindrogade med säkert en mängd komplicerade sjukdomar där benbrottet bara är ytterligare en försvårande faktor. Men personalen är mest troligt utbildad i att vårda frakturer...
Eftersom jag ligger som jag gör, i undersökningsrum med ett draperi mellan mig och korridoren hör jag allt och ser det mesta.
En sköterska kommer in och meddelar att jag har besök - underbart att se man och barn, men jag har väldigt svårt att hålla ögonen öppna. Smörgåstårtan hade blivit bra och de där räkorna jag bekymrade mig för hade ätits upp. Så bra...
Natten faller och den dam jag hört föregående natt körs åter ut i korridoren precis utanför "mitt" rum. Natten igenom för hon långa samtal med osynliga anhöriga, hembiträden, vänner och så synlig personal. Hon går emellan kristalklara kommentarer till personalen till förvirrat prat om hushåll och inbillade besök. Då och då ber hon om ursäkt till sina osynliga gäster över att hon inte kunnat förbereda och att de hon bett hjälpa till inte kommer.
Då och då ropar hon "hallå" så högt att personalen kommer, säger till henne att sova och går vidare. Ibland försöker de också få henne att förstå att det är mitt i natten och att hon inte kan ringa sina barn nu.
Allt som allt kanske personalen pratar tio ord med henne, bara i uppmaningar: "du måste sova!" "du kan inte ringa!", "det är natt nu!"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar