Skruvat

Dagen efter operationen dyker den läkare, som skruvat ihop min fotled, upp. Han håller upp foten och jag upplever att han är nöjd med sitt verk och att det nu är mitt ansvar att inte klanta till det genom att stödja på foten. Någon platta och märlor håller visst ihop det hela och han trodde att jag skulle behöva mer smärtstillande än jag gör eftersom han rotat runt ganska ordentligt.

Eftersom jag fram till nu lyckats intala mig att jag fått ett benbrott light som ska ta max fjorton dagar att läka, känner jag mig ganska deppig efter ortopedbesöket och minns mest det negativa, att lagat aldrig blir som nytt och att det kan komma problem efteråt.

Bästa bästisen ringer strax efter och får ta en del av deppet och jag kan t o m se humorn i att jag trott på ett tvåveckorsbenbrott.

På kvällen kommer Helsingborgskompisar på besök, med en levande blomma, som inte får stanna kvar på avdelningen. Själv tycker jag nog att lite liv inte hade skadat, men reger är väl regler. Eller nå´t.

Ytterligare en underbar vän dyker upp - med kryckor till utlån! - och det hjälper upp hela situationen! Vi pratar livet och hundar, och så är det snart tid att sova...

Samma nattljud som tidigare, monologer till osynliga människor, mannen som hela tiden ropar på hjälp med ångest i rösten och han som skriker aj precis hela tiden.